Åkergrisar...

Satt i vakkojan ikväll, inget hände så jag gav upp kl 22.
På vägen hem kollade jag upp ett par åkrar som det har varit problem med att grisarna bökar upp, och i ljuskäglan från bilen ser jag ett gäng gris!Parkerar bilen en bit bort, tar med mig kikare och bössa och smyger mot åkrarna. Ser små svarta siluhetter så jag viker av från vägen ner på åkern, det är minusgrader, så det frasar om skorna hur försiktig man än är, så jag sätter mig i kanten och fäller försiktigt ut bipodsen.Räknar till åtta grisar, försöker gissa vikten genom att ömsom kika i kikaren och sen utan.. har nyss missbedömt vikt så jag är extra försiktig. Avståndet är ca 80m.
Jag beslutar mig för att skjuta då jag är ganska säker på att alla åtta är under 60kg, känner dessutom att jag behöver skjuta för att de förstör åkern..Tre av dem ser något mindre ut än övriga, och en av dem står ensamt och är ganska stillsam. Jag sätter belysta punkten på ettan, osäkrar och börjar krama av... Då börjar de frusta och vädra! Jag blir osäker, trots att de står stilla några sekunder till avbryter jag, och de sätter av mot skogen. Någon minut sitter jag kvar i det frusna gräset och begrundar det hela.. då hör jag återigen frustanden till höger på andra sidan ett dike om var grisarna befann sig. Det var en större gris, som nu fick vittring av mig och följde efter de andra in mot skogen.
Så, de åtta grisarna var "årsgris" och den stora var suggan. Hade jag sett henne från början hade jag bestämt mig för att kunna skjuta en av de mindre mycket tidigare, och således hade de inte hunnit få vittring av mig.
Nåja, det var en riktigt spännande kväll. Att fått skjuta en gris i månsken där de gör skada hade varit bra... inte minst för mitt självförtoende som inte är på topp just nu.